Det här är inte en recension

Jag vet att jag inte har skrivit på länge, men först hade jag deadline, och sedan ville jag ge fan i all things PhonePhucker i ett par veckor. Men jag gick och såg Fackmöte för prostituerade! igår, så jag tänkte blogga lite om det.


Själva föreställningen... Åh, vi tar det såhär. Jag skrev ju en av texterna och jag har dessutom följt en del av de andras som skrivit texter bloggar, och allt detta dödar inte bara mig som recensent, det distraherade dessutom en del från själva föreställningen. Tankar som "typiskt Isabella, måste vara hennes text" och "och hur ska de gestalta det här dä?" dök upp titt som tätt. Jag blev mer av en observatör än engagerad publik. Som observatör tyckte jag att föreställningen var intressant, det fanns en hel del smarta lösningar på hur man skulle sätta ihop flera mycket olika texter och visa dem på scen. Texterna var olika sinsemellan och väldigt personliga, vilket kändes som mest när jag inte höll med textförfattaren =). Att döma av reaktionerna från min mor, hennes sambo och en kompis till mig som hängde på (människor som hade noll förhandskunskaper) var föreställningen intressant och kul att se. Rolig och sorglig och engagerande. Har ni tid och ork - den ges tre gånger till innan Arena Baubo packar ihop och förhoppningsvis ger en förädlad version om ungefär ett år.

Efteråt var det debatt mellan Louise Eek och Petra Östergren. Eftersom ni kan gå och se föreställningen själva, men den debatten kommer inte att upprepas, ska jag referera lite.

Louise Eek gjorde en otroligt smart move - det visade sig att hon behövde gå en halvtimme efter debattens start. Det betydde att första halvtimmen av debatten mest togs upp av att man inte ville avbryta Louise Eek och fråga om hon själv hörde vad hon sade, och andra halvan av debatten togs mest upp av Louise Eeks ande som vilade över rummet och fick stora delar av diskussionen att hanla om vad Louise hade sagt om hon var där/att man inte kan uttala sig för Louise när hon inte är där. Mycket skoj.

Det Louise Eek sade innan hon stack ska jag försöka sammanfatta här:
Louise tycker att det är dåligt att prostituerade inte kan komma från sitt gamla jobb med stoltheten i behåll, för de kommer aldrig få jobb för att de har varit horor. Alla horor som vid 35 säger att de gillar sitt jobb får psykbryt fem år senare. Östergren har fel när hon säger sig prata för kvinnornas sak, då Östergren är forskare. Louise tycker att det är konstigt att prostituerade som påstår att de inte lider av att arbeta med att sälja sex ändå väljer att framföra sina åsikter iklädda peruk och solglasögon. Till skillnad från Östergren är Louise på sina medsystrars sida. Louise tycker visst att man ska lita på kvinnorna. Louise tycker inte alls att man ska lita på vad kvinnorna säger. Louise har själv varit där, så hon vet. Louise vet att horor mår dåligt, för att de ringer henne kl 2 på natten och gråter. Louise har själv kommit ut med sitt förflutna och hennes barn, som för övrigt är helt förträffliga individer, är mäkta stolta över henne. Louise förstår inte det där med peruk och solglasögon. Louise vet att alla medsystrar som säljer sex och säger sig må bra inte mår bra. Louise tycker man ska lita på vad kvinnorna säger. Oj, Louise måste gå! Toodles!

Ungefär så. Det är möjligt att jag lyckades glömma bort någon självmotsägande detalj, men det jag skrev är i alla fall representativt. Jag tycker himla synd om Petra Östegren som fick sitta vid samma bord och vara lugn och sansad. Östergren verkar vara inne på samma spår som jag i det hela - vilja diskutera själva diskursen - och hur diskuterar man retoriken från någon som först ömsom motsäger ömsom hyllar sig själv i en halvtimme och sedan sticker? Och dessutom är helt ointresserav av metadiskurs?

Östergren fick också uttala sig, fast mindre. Dessutom fick hon en massa frågor som hon inte ville svara på, typ "vilka egenskaper kännetecknar en Lycklig Hora™?".

Sedan lästes ett brev från Nätverket PRIS upp. Får se om jag lyckas sammanfatta... det är lite svårt, för de drog upp ett antal vanliga anti-prostitutionsargumentklyschor, och det kan var svårt att komma ihåg exakt vilka det var.
Ni gör spektakel av prostitution och ni vet ingenting om det och de som vet nåt får aldrig komma till tals. Förresten vill vi veta om ni skulle vilja att era mödrar eller döttrar blev horor. Förresten vet ni ingenting, er föreställning suger och om ni själva inte vill jobba med prostitution, varför ska nån annan göra det? Ni lyfter fram bara ena sidan och låter inte andra sidan komma till tals. Ni har fel.

Min mamma satt bredvid mig och såg småroad ut. Jag funderade på hur skojigt det skulle vara att dra upp henne på scenen och låta henne prata. Jag menar, om min mamma ändå ska vara huvudpersonen i folks argumentation, borde hon väl få lite screentime? Berätta lite om vad hon skulle vilja att jag jobbade med och hur hon ändå tycker att jag borde sökt till KIs nya psykutbildning nu till hösten istället för att nöja mig med Psykologlinjen på SU? Berätta lite om vad hon tycker om mitt nuvarande jobb? Mamma skulle nog kunna prata om det ganska länge.

Hur som helst, det finns saker man gör och det finns saker man inte gör. Att gnälla över innehållet i en föreställning som man inte har sett (brevet skrevs innan Fackmöte för prostituerade! haft urpremiär) är sånt ens föräldrar borde uppfostrat en till att inte ens tänka på att göra. Föreställningen lyfte för övrigt fram både negativa, positiva och neutrala sidor. Se så fel det kan bli när man gissar.

Jaja, och så fick publiken vara med. Inget överdrivet upphetsande, förutom en individ som kom in alldeles mot slutet. Vi kan kalla honom Vit Man. Som sig bör kunde Vit Man allt, visste allt och var mycket mån om att få höra sin egen röst och säga emot folk efter att ha avbrutit dem mitt i första meningen. Han talade varmt om att det är en Patriarkal Lögn att det skulle finnas en miljon kvinnor i Europa som skulle kunna tänka sig att sälja sex och att man inte kan argumentera med att prostituerade gör det frivilligt för det finns unga tjejer som skär sig frivilligt och svälter sig frivilligt och det är inte bra.

När han blev tillfrågad om han tycker att man ska lagstifta bort självskador och anorexia fortsatte han prata om att det inte var bra att flickor skar sig. När han fick en kommentar om att folk som skär sig mår dåligt redan innan de börjar, på samma sätt som en del av de som söker sig till prostitutionen gör det för att de mår dåligt från början och att man kanske ska angripa grundorsaken, upprepade Vit Man "jag förstår inte vad du pratar om" på ett fantastiskt aggressivt sätt som antydde att det verkligen inte var hans fel att han inte ville förstå.

Petra Östergren anklagades tidigare i debatten för att inte ha könsmaktordningsperspektiv. Jag pratade med henne efteråt och hon hade könsmaktordningsperspektiv så det räckte och blev över. Apropå Vit Man.

Ja, det var väl ungefär det jag skulle säga. Se gärna föreställningen, den är kul. Tänk gärna på vad ni säger, så att det inte blir som med Louise Eek- att bästa sättet att argumentera mot dig blir att låta dig prata tillräckligt länge för att dui ska börja motsäga dig själv. Låtsas inte bry dig om unga tjejer om du mest är intresserad av att höra dig egen röst. Tack. Puss!

I didn't steal your boyfriend

Visst är det typiskt, först hotar med att inte blogga, och direkt efteråt kommer man på en vettig grej att skriva om?

För länge länge sedan blev jag inblandad i ett väldigt fult otrohetsdrama. Eller, "blev inblandad" är förstås ett ganska passivt uttryck för det jag gjorde, poängen är att jag var kvinnan i paret som ställde till det. Jag minns att jag fick en anonym kommentar på bloggen som gick ut på att grattis, tjejen, det är du som kommer att behöva ta det största ansvaret. Det var en ögonöppnare. Även om jag inte riktigt kan applicera det på just min dåvarande situation, a little too close to home för att analysera, märker jag den attityden i en mängd andra samanhang.

Att en man inte kan behålla byxorna på är någonting man får ta. Boys will be boys. Att en tjej särar på benen för fel partner är däremot ett moralbrott modell större. Som chick förväntas man inte bara ha kontroll och ansvar för sina egna sexuella handlingar, man ska dessutom ha ansvaret för killen man gör det med. Men vadfan, hade du knuffat bort honom när han kysste dig skulle det ju inte bli mer! Fast du borde förstås tänkt påa tt inte bli kysst till att börja med, det blir ju läått så när man står för nära.

Det låter otroligt klyschig feministiskt och vardagsgenusanalytiskt, men jag känner igen den attityden till frivilligt heterosex under "fel" omständigheter. Och jag känner igen den attityden i prostitutionsdebatten. Av någon anledning är horan skurken om mannen knullar på henne fast han är gift.

Över hälften av [kunderna] beräknas vara gifta eller leva i liknande förhållanden med en monogam norm. De kvinnor som bedras genom sexköpen beräknas vara cirka tjugofem gånger fler än de prostituerade. Detta innebär att det i Sverige finns tiotusentals kvinnor som lever i förhållanden där de förväntas vara trogna gentemot män som bedrar dem med prostituerade som redskap. Och betydligt fler skulle de av allt att döma bli med en sexhandelslegalisering.
-Erotikmassös Maria Bergman i Expressen häromdagen.

Läs det igen. "[I] Sverige finns tiotusentals kvinnor som lever i förhållanden där de förväntas vara trogna gentemot män"... som även de förväntas vara trogna.

Varför tas mäns otrohet upp i en debattartikel om prostitution? Menar Bergman på fullt allvar att prostitutionen har någon som helst skuld i männens otrohet?

Nu är jag själv helt ointresserad av att prakticera monogami, men jag har läst mycket om det och det de flesta pratar om som Det Stora Sveket är inte sexet i sig, utan att den otrogna parten bröt ett löfte. Om folk som tycker att monogami är kalasbra själva säger att det handlar om ett svek, var kommer hororna in i bilden? Vad ska de ha skuld för? Har de lovat hustrun någonting? Vet de ens att mannen är gift?

Och varför ska "män är dubbelmoraliska svin som vill att deras fruar ska hålla på sig medan de själva knullar runt" vara ett argument emot prostitution? Vilka var det som var dubbelmoraliska svin nu igen? Varför ska i så fall kvinnliga sexarbetare ansvara för det utomäktenskapliga?

Det stämmer naturligtvis att män inte skulle vara otrogna med horor om det inte fanns några horor. men även nu, när hororo finns, är de flesta otrogna gratis. Flört på jobbet är vanligt, ska vi förbjuda könsblandade arbetsplatser? Och, öh, icke-könsblandade arbetsplatser med, för man kan vara otrogen med någon av samma kön. Och om Lisas väninna Annika inte vore så förbaskat kurvig skulle Lisas man Kalle aldrig tänkt osedliga tankar om henne. Ett bra argument mot väninnor, kurvor och tankar.

Ärligt talat, utvecklar man Maria Bergmans tankegång inser man snart att det vore nog enklast att förbjuda monogami. Det säger jag inte för att jag tycker det vore skoj om jag kunde flörta påp vem som helst utan att behöva oroa mig för drama från hns partner, det säger jag för att det är fullständigt puckat att försöka ge oss, kvinnliga sexsäljare, ansvar för mäns löftesbrott. Det är helt puckat att påstå att vi är skyldiga genom vår blotta existens.

Jag skriver det här på förekommen anledning, jag har blivit tillfrågad om huruvida jag angstar eller mår dåligt över att jag pratar med gifta män. Som jag ser det, är det inte min huvudbry. Som jag ser det, ska man sluta att skylla mäns vildhavresådd på kvinnor. Man kan inte stjäla någons pojkvän (om det inte rör sig om regelrätt kidnappning), pojkvännen är en tänkande individ, och även om han tänker med kuken är det fortfarande mest hans ansvar.

"Män är otrogna med prostituerade" är på min lista över vanligt förekommande, korkade och irrelevanta argument i prostitutionsdebatten. En av mina favoriter i den kategorin, faktiskt, tillsammans med det där om min dotter.

Lighthoras lighthorchock

Det här året har jag alltså skrivit ett inlägg i en annan blogg och publicerat en annans inlägg i mitt. Strålande. Nu får det banne mig bli ordning på PhPh!

Häromdagen hade jag och Phojkvännen nöjet att möta delar av en väns familj. Hur roligt det blir att äta middag med en polares släkt beror helt och hållet på människorna, och vi hade tur. Dessutom var maten god. Total vinst, alltså.

Någon gång mellan thaigrytan och glassen började en vän till familjen (som jag i fortsättningen ska referera till som Asienresenären) berätta om sin nyligen genomförda asienresa (nu förstår ni varför). Vi kom naturligtvis in på trosautomater efter ett tag, för det gör man alltid, och Asienresenären upplyste oss, riktigt passionerat, om hur äckligt han tyckte påhittet var.

Minuterna efter det var riktigt roliga, då Phojkvännen och Familjemedlemmen viftade med ett rött tygstycke framför stackars Asienresenären och fick honom att gång på gång säga att handel med använda underkläder är äcklig och förnedrande, och dessutom bara finns i Japan. När vi upplyste stackaren om att sånt förekommer även i Världens Mest Jämställda Land ändrade han inte sin åsikt, och fortsatte tycka att det var sjukt.

Jag hade nästan lite dåligt samvete, för han skulle nog kanske tycka det var pinsamt att få veta att han raljerade framför någon som tjänade pengar på just det. Men jag sade ingenting, eftersom jag anser att om jag ska berätta om mitt jobb i ett nytt sammanhang, måste människan som drog in mig i sammanhanget ta initiativet till det. Annars blir det kanske jobbigt för honom eller henne, för hur ska jag veta vad de har för regler och normer i just den familjen.

Jaja, vi bytte ämne och åt glass och snart var det dags att gå, eftersom jag skulle ha kvälspass på jobbet. Värdinnan undrade förstås varför vi behövde sticka.

"Telefonsex" sade min vän familjemedlemmen.

"Jobb" sade jag och Phojkvännen.

"Vad är det du jobbar med såhär dags?".

"Telefonsex"

Svara på frågorna fick jag göra under jackpåtagningen. Eller jag och jag, Phojkvännen blev naturligtvis tillfrågad hur det känns för honom att jag snuskar mig med en massa främlingar. Han levererade sitt välinövade standardsvar om att det är jobbigt när jag skriker när han ska sova.

Asienresenären var nog för chockad för att uppfatta "hon säljer trosor också", men han klarade i alla fall av att fråga vad jag gjorde när det ibland kom kunder som är helt sådär för, liksom..

Jag och Phojkvännen måste ha varit med om liknande situationer fler gånger än vi kan räkna, för vi svarade "för vad?" helt unisont.

När Asienresänärens utveckling om att "för mycket bara" betydde too much och liksom bara för knäppa och vill jag verkligen inte bara ville stanna och säga "alltså du, vad håller du på med egentligen?!" inte gjorde mig mycket klokare svarade jag artigt att jag oftast fortsätter och gör mitt jobb, det är trots allt service det handlar om. Asienresänären gav inte upp: "men det är ju inte samma sak att göra det där och att sitta i kassan".

Jag tänkte efter och försökte komma på ett bra svar. Sedan kom jag på det. "Nej, det är det inte".

Familjen sade hur som helst att det var roligt att ha oss där. De verkade mena det också.

Och vad vill jag ha sagt med det här? Vill jag att alla ska skratta åt Asienresenärens sexualmoral? Nej. Vill jag att Asienresenären ska sluta tycka att det är äckligt med trosor? Nja.

Jag tackar förstås inte nej till att nyansera människors världsbild och uppfattning om hur sexarbetare ser ut. Det vidgar vyerna att byta perspektiv och liksom inse att Sånt är inte sådär jättefrämmande och sker bara i konstiga länder, utan faktiskt konfronteras med Sånt av kött och blod. På samma sätt funkar insamlingsreklam där man lyckas få Svenska Folket att i trettio sekunder koppla att svältande barnsoldater inte är datoranimerade av Puxar, utan finns på riktigt, genom att visa dem tillsammans med Mikael Persbrandt. Sedan byts reklamsklipp och Svenska Folket inser att den nya mascaraborsten förlänger ögonfransar på riktigt och inte bara i Photoshop, för man ser ju att det funkar på Kate Moss.

Jaja, hur som helst. Det är väl kul om Asienresenären eller någon annan omvärderar sin förmodligen ogenomtänka syn på sexarbete, men det gör mig ganska lite vad folk tycker privat. Det blir bara problem när det privata blir offentligt. Alla har fördomar, framför allt om sådant de själva inte kommer i kontakt med. Alla har sina fobier och äckelmoment. Men när man börjar resonera om lagstiftning utifrån dem, då är det dags att osäkra den där Browningen.

Det blir lite roligt när någon använder "det är inte samma sak att hjälpa folk att spruta som att sitta i kassan" efter en trevlig middag (inte minst för att det är precis ett sånt "argument" som jag har gästbloggat om hos SQK) eller framför sin åsikt om att det är förnedrande att sälja underkläder, utan att någonsin ha talat om det med någon som faktiskt gör det.

Det blir mindre roligt när människor argumenterar om hur lagstiftningen borde se ut utifrån sina egna worst case äckelscenarion. (För fler exempel på sådant, gå till SQKs blogg. Kvinnan länkar till allt)

Det är illa nog när folk jag möter privat har åsikter om när jag ska känna mig förnedrad och vad jag ska tycka om mitt jobb, men det blir en miljard gånger värre när sådant läcker ut i den politiska debatten.

Det här inlägget blev nog inte så lättsamt och roligt som jag ville ha det, men det svarar i alla fall på frågan "blir du utsatt för fördomar/inte helt nyanserade frågor/horstigmat?". Allt det där med att inte kunna säga vad man jobbar med, och alla frågorna som ibland är roliga och ibland får en att känna sig som "titta, en apa!". Jorå, en del, men lighthora som jag är, blir det mest i light-version.

Och inte är det någon som tycker synd om mig och tror att jag knarkar. För vem som helst förstår att min lön inte räcker till sånt.

Gästblogalert!

Tentaplugg tentaplugg tentaplugg...
Men jag har i alla fall skrivit ett gästinlägg för SQK. Det handlar om min dotter som inte finns. Och annat som brukar dyka upp när folk argumenterar mot prostitution.

Say hello to my little HUEG friend master and commander.

Nu är jag inte sådär jättepåläst på genus och sånt, men jag har läst att männens relation till deras penisar ska vara rätt rolig. Till exempel det där att kuken ses som en självständig varelse och kan t ex styra mannens tankar och "ta över". Tänka med kuken, you know. Här kommer två autentiska citat.

Jag kan vara kärleksfull också, men idag är jag hård. Kanske för att min kuk är så hård.

Och

Jag är helt naken nu, förutom min stora kuk.

Ridå? Ridå.

Ni får använda dem i relevanta sammanhang.

----------------------------------

Jag brukar inte blogga sexualpolitik, men nu har den förväntade debatten i kölvattnet av Petra Östergrens bok anlänt. I torsdagens DN fanns en debattartikel skriven av någon Kajsa Ekis Ekman. Hon kan varken skriva eller, av hennes analys av boken att döma, läsa.
"Hycklande om prostitution"

På SVT24 fick man se Petra Östergren och Ursula Berge debattera. Man kan se debatten på SVT24s webb, fredagen 10/11, ungefär i mitten av inslaget.

Jag tror inte jag kommer skriva någon djupare analys. Men det är riktigt otrevligt hur mycket Östergrens motståndare likställer prostitution med utnyttjande och använder känsloargument. Ekis Ekman kommer med antaganden i form av ledande frågor som hon bygger sin vidaer argumentation på. Berge drar upp fjortonåriga flickor som inte ens borde jobba i kassan på Donken, än mindre i ett högriskyrke.

Och oavsett vad man tycker om prostitution. Hur kan man inte vara emot den nuvarande lagstiftningen?

To get thee to a nunnery, or not to get thee to a nunnery.

Min föredetta påstår att min jobbigaste egenskap är att jag jämt ska ifrågasätta och analysera allt. Man kan naturligtvis också tycka att det är min bästa egenskap. Det är hur som helst den egenskapen som gör att jag tänker på saker som andra kanske tar för givet...

TT: Du låter riktigt skön. Kan vi träffas?
PhPh: Nej, det går inte.
TT: Varför då?

Ja, varför inte?
Tja, till att börja med är jag inte en överkåt Susanna, 15. Det lär i och för sig inte stoppa torsken. Men från det konkreta till det allmänna: varför säljer jag inte sex på riktigt?

För det första, tycker jag om social trygghet. Jag vill jobba i en bransch där jag lugnt kan betala skatt, där jag inte behöver oroa mig för mina kunder och mitt hem. Eller min pojkvän. (lättläst nyttig info här) Jag tycker om att vara inne i systemet, att kunna få A-kassa, att jobba vitt. Jag vill ha tryggt och stabilt fysiskt skydd utifall någonting skulle gå snett.

Jag vill ha ett jobb som jag kan ha med i min CV och få kredd för. Det är illa nog att mitt nuvarande arbete inte ser bra ut där, trots att jobbet kräver en hel del färdigheter som kommer till nytta inom andra områden. Som telefonsköka måste man reagera snabbt och adekvat, ha god improvisationsförmåga och kunna lyssna. Man lär sig att hålla kunden intresserad. Men hur många ser det här som ett "riktigt jobb"? Hur många arbetssökningsrådgivare skulle inte råda mig att stryka det från CVn? Det är ändå den tamaste versionen av prostitution, hur skulle det då vara med The Real Deal?

Jag klarar inte av hemlighetsmakeri, och som världen ser ut nu krävs det av en eskortflicka. När jag bestämde mig för att söka jobb som telefonsexerska va det bara pojkvännen och bästisen som visste. När jag började jobba fylldes listan på med mamma (jag bodde med henne på den tiden), mammas pojkvän (som om morsan skulle kunna hålla tyst om något så roligt) och en nära vän (som tipsade mig om det där fittljudtricket där man drar i kinden).
Jag höll tyst till at börja med för att jag ogillar att prata om projekt som inte riktigt är igång. Om man håller tyst om sånt i börjar får man garanterad en rolig historia att berätta någon gång i goda vänners lag: floppar det blir det en rolig anekdot ur livet, går det bra kan de få stirra och säga "du VAD?".
Tiden gick och jobbet rullade på. Den urspungliga oron för att allt skulle krascha var inte anledningen längre, nu var det snarare människors bemötande jag var tveksam inför. Nära vänner och släkt reagerade mest med "typiskt dig, berätta mer", men bekanta då? De flesta som frågade om vad jag jobbade med nöjde sig med "telefonförsäljning", men vissa var klipska nog att hinna fråga vad jag sålde, vilket gav mig tillfälle att flexa diskretämnesbytemusklerna.
Detta varade i ett par månader. Sedan orkade jag inte ha ett mystiskt superagentjobb längre. "Har folk problem med mitt jobb så är det de som har problem och inte jag", resonerade jag och började svara ärligt. Normalreaktionen ligger på "Du VAD? Typiskt dig, berätta mer!".

Allt det där var alltså telefonjobb. Förutom att den sociala acceptansen för riktig prostitution är mycket lägre (min släkt är helcool med mitt nuvarande jobb, men skulle tvångsomhändeta mig om jag eskortade), tillkommer de juridiska aspekterna. Även om man är stark nog att klara av de fördömmande kommentarerna, vill man nog inte riskera sina kunder eller sin lägenhet.

Förresten skulle jag nog inte klara av att hålla tyst just på grund av kommentarerna. Ponera att jag gillade jobbet. Jag skulle ju bli drakrasande på alla som påstår att kvinnor som sysslar med sånt är heroinknarkare. Eller föredetta pedofiloffer. Eller säljer sin kropp (organdonatorer säljer sina kroppar, horor säljer tjänster).
Det är ju sånt man jämt hör i prostitutionsdebatten. Omyndigförklarande av dem som trivs. Känslomässiga kommentarer om att man säljer sin själ när man säljer sex. Argument som att hororna som måste vara olyckliga för att de bara gör det för pengarna (till skillnad från mattanter, Erikssons VD och snickare som alltid har roligt på jobbet, och skulle gärna betala för att få pyssla med sina arbetsuppgifter).
Herregud, av media att döma ska man känna sig äcklig och smutsig av att ha pratat snusk i telefon. Om jag omyndigförklarades i samma grad som riktiga glädjeflickor hade jag hoppat upp på barrikaderna skrikandes VIVE LA FRILLA efter första veckan på jobbet.

Sexualpolitik åsido, det finns ytterligare anledningar till varför jag inte vill jobba som hora. Det där med könssjukdomar är jag lite skeptisk till. Visserligen gäller detsamma promiskuöst leverne, men med stadig pojkvän och långa arbetstides hinner jag inte vara så promiskuös som jag skulle vara om jag kunde varit promiskuös under de där långa arbetstiderna. Kondom vid knull är helt okej med mig, men hur gör man med fellatio? Det är ju så ruskigt pilligt och texturbaserat att det inte går att genomföra med gummi. Suck.

Och det är en sak att stöna om hur snygg man är när man pratar i telefon, men orka fixa upp sig i verkligehten? Är man en sån där tjej som gillar att pyssla med utseendet är det säkert inget problem. Jag tycker om att piffa upp mig ibland, då råmaterialet är klart värt det, men jag måste helrenoveras för att passa in på beskrivningen av en välvårdad kvinna. Fixa naglarna. Noppa ögonbrynen. Raka benen (aldrig gjort det) och fittan (provade en gång och fick direkt en irritation som gjorde att jag inte kunde knulla på en vecka). Shoppa en helt ny garderob, då roliga T-shirt-chicen inte riktigt matchar min bild av eskort. Fast jag vet inte, jag kanske kan färga håret rosa och köra med Suicide Girls-chic-eskort?

Såhär tänker jag. Efter ett tag inser jag att det där med att ha sex med främmande män kan vara ett problem. Jag blundar och tänker efter riktigt duktigt. Första tanken är "tänk om han luktar illa!".

Jag kanske inte skulle klara av det. Eller så skulle jag. Jag är i alla fall relativt säker på att jag inte ska försöka så länge jag inte får utöva det som vilket annat yrke som helst. Betala skatt, ha rätt till vettig arbetsmiljö, kunna stanna hemma när jag är sjuk. Vara med i en fackförening. Kunna berätta om det för min pojkväns föräldrar.

Allt det där säger jag inte till kunden. Jag säger bara att jag har bestämt att jag inte ska träffa män för pengar. Och det får han finna sig i.

Relevant Public Service Announcement

Jag har lagt till en svensk eskorttjejblogg (inte eskortsida =) till den i nuläget korta listan över bloggar av människor som på något sätt arbetar med sex. Bloggen heter Memoirs of an Escort.
Om ni känner till fler bloggar som är relevanta till mina intressen får ni gärna tipsa om dem.

Puss och knull!*

*Jag sade det till en kund när jag spelade fjårtis. Han blev stormförtjust.