To get thee to a nunnery, or not to get thee to a nunnery.

Min föredetta påstår att min jobbigaste egenskap är att jag jämt ska ifrågasätta och analysera allt. Man kan naturligtvis också tycka att det är min bästa egenskap. Det är hur som helst den egenskapen som gör att jag tänker på saker som andra kanske tar för givet...

TT: Du låter riktigt skön. Kan vi träffas?
PhPh: Nej, det går inte.
TT: Varför då?

Ja, varför inte?
Tja, till att börja med är jag inte en överkåt Susanna, 15. Det lär i och för sig inte stoppa torsken. Men från det konkreta till det allmänna: varför säljer jag inte sex på riktigt?

För det första, tycker jag om social trygghet. Jag vill jobba i en bransch där jag lugnt kan betala skatt, där jag inte behöver oroa mig för mina kunder och mitt hem. Eller min pojkvän. (lättläst nyttig info här) Jag tycker om att vara inne i systemet, att kunna få A-kassa, att jobba vitt. Jag vill ha tryggt och stabilt fysiskt skydd utifall någonting skulle gå snett.

Jag vill ha ett jobb som jag kan ha med i min CV och få kredd för. Det är illa nog att mitt nuvarande arbete inte ser bra ut där, trots att jobbet kräver en hel del färdigheter som kommer till nytta inom andra områden. Som telefonsköka måste man reagera snabbt och adekvat, ha god improvisationsförmåga och kunna lyssna. Man lär sig att hålla kunden intresserad. Men hur många ser det här som ett "riktigt jobb"? Hur många arbetssökningsrådgivare skulle inte råda mig att stryka det från CVn? Det är ändå den tamaste versionen av prostitution, hur skulle det då vara med The Real Deal?

Jag klarar inte av hemlighetsmakeri, och som världen ser ut nu krävs det av en eskortflicka. När jag bestämde mig för att söka jobb som telefonsexerska va det bara pojkvännen och bästisen som visste. När jag började jobba fylldes listan på med mamma (jag bodde med henne på den tiden), mammas pojkvän (som om morsan skulle kunna hålla tyst om något så roligt) och en nära vän (som tipsade mig om det där fittljudtricket där man drar i kinden).
Jag höll tyst till at börja med för att jag ogillar att prata om projekt som inte riktigt är igång. Om man håller tyst om sånt i börjar får man garanterad en rolig historia att berätta någon gång i goda vänners lag: floppar det blir det en rolig anekdot ur livet, går det bra kan de få stirra och säga "du VAD?".
Tiden gick och jobbet rullade på. Den urspungliga oron för att allt skulle krascha var inte anledningen längre, nu var det snarare människors bemötande jag var tveksam inför. Nära vänner och släkt reagerade mest med "typiskt dig, berätta mer", men bekanta då? De flesta som frågade om vad jag jobbade med nöjde sig med "telefonförsäljning", men vissa var klipska nog att hinna fråga vad jag sålde, vilket gav mig tillfälle att flexa diskretämnesbytemusklerna.
Detta varade i ett par månader. Sedan orkade jag inte ha ett mystiskt superagentjobb längre. "Har folk problem med mitt jobb så är det de som har problem och inte jag", resonerade jag och började svara ärligt. Normalreaktionen ligger på "Du VAD? Typiskt dig, berätta mer!".

Allt det där var alltså telefonjobb. Förutom att den sociala acceptansen för riktig prostitution är mycket lägre (min släkt är helcool med mitt nuvarande jobb, men skulle tvångsomhändeta mig om jag eskortade), tillkommer de juridiska aspekterna. Även om man är stark nog att klara av de fördömmande kommentarerna, vill man nog inte riskera sina kunder eller sin lägenhet.

Förresten skulle jag nog inte klara av att hålla tyst just på grund av kommentarerna. Ponera att jag gillade jobbet. Jag skulle ju bli drakrasande på alla som påstår att kvinnor som sysslar med sånt är heroinknarkare. Eller föredetta pedofiloffer. Eller säljer sin kropp (organdonatorer säljer sina kroppar, horor säljer tjänster).
Det är ju sånt man jämt hör i prostitutionsdebatten. Omyndigförklarande av dem som trivs. Känslomässiga kommentarer om att man säljer sin själ när man säljer sex. Argument som att hororna som måste vara olyckliga för att de bara gör det för pengarna (till skillnad från mattanter, Erikssons VD och snickare som alltid har roligt på jobbet, och skulle gärna betala för att få pyssla med sina arbetsuppgifter).
Herregud, av media att döma ska man känna sig äcklig och smutsig av att ha pratat snusk i telefon. Om jag omyndigförklarades i samma grad som riktiga glädjeflickor hade jag hoppat upp på barrikaderna skrikandes VIVE LA FRILLA efter första veckan på jobbet.

Sexualpolitik åsido, det finns ytterligare anledningar till varför jag inte vill jobba som hora. Det där med könssjukdomar är jag lite skeptisk till. Visserligen gäller detsamma promiskuöst leverne, men med stadig pojkvän och långa arbetstides hinner jag inte vara så promiskuös som jag skulle vara om jag kunde varit promiskuös under de där långa arbetstiderna. Kondom vid knull är helt okej med mig, men hur gör man med fellatio? Det är ju så ruskigt pilligt och texturbaserat att det inte går att genomföra med gummi. Suck.

Och det är en sak att stöna om hur snygg man är när man pratar i telefon, men orka fixa upp sig i verkligehten? Är man en sån där tjej som gillar att pyssla med utseendet är det säkert inget problem. Jag tycker om att piffa upp mig ibland, då råmaterialet är klart värt det, men jag måste helrenoveras för att passa in på beskrivningen av en välvårdad kvinna. Fixa naglarna. Noppa ögonbrynen. Raka benen (aldrig gjort det) och fittan (provade en gång och fick direkt en irritation som gjorde att jag inte kunde knulla på en vecka). Shoppa en helt ny garderob, då roliga T-shirt-chicen inte riktigt matchar min bild av eskort. Fast jag vet inte, jag kanske kan färga håret rosa och köra med Suicide Girls-chic-eskort?

Såhär tänker jag. Efter ett tag inser jag att det där med att ha sex med främmande män kan vara ett problem. Jag blundar och tänker efter riktigt duktigt. Första tanken är "tänk om han luktar illa!".

Jag kanske inte skulle klara av det. Eller så skulle jag. Jag är i alla fall relativt säker på att jag inte ska försöka så länge jag inte får utöva det som vilket annat yrke som helst. Betala skatt, ha rätt till vettig arbetsmiljö, kunna stanna hemma när jag är sjuk. Vara med i en fackförening. Kunna berätta om det för min pojkväns föräldrar.

Allt det där säger jag inte till kunden. Jag säger bara att jag har bestämt att jag inte ska träffa män för pengar. Och det får han finna sig i.

Relevant Public Service Announcement

Jag har lagt till en svensk eskorttjejblogg (inte eskortsida =) till den i nuläget korta listan över bloggar av människor som på något sätt arbetar med sex. Bloggen heter Memoirs of an Escort.
Om ni känner till fler bloggar som är relevanta till mina intressen får ni gärna tipsa om dem.

Puss och knull!*

*Jag sade det till en kund när jag spelade fjårtis. Han blev stormförtjust.