Friday, November 24, 2006

Sexberoende. FINALLY!

Den fantastiska bilden hittade jag här när jag googlade efter bilder som hade med blandmissbruk att göra.

Nej, den här gången ska jag fanimig klara av att skriva om sexberoende. Och jag struntar i om det inte blir sådär genomgående välformulerat, alla de krafterna har jag wasteat på Daniel.

Sexberoendet hade länge stått på min inoficiella lista över sånt man kan blogga om när man inte har någonting bättre för sig. Och när ett sådant inlägg efterfrågades, tänkte jag "varför inte".

Jag började käckt, skrev halvvägs, fastnade och lämnade det osparade inlägget i en bortglömt tab i ett Firefoxfönster som jag sedan stängde ned med resten av datorn när jag skulle sova.

Det andra försöket kom lika långt. Nu skulle jag vara försiktig och spara. Blogger svarade genast genom att serverfaila.

Det tredje försöket ligger någonstans under drafts och skräpar. Den här gången var det varken min eller teknikens dumhet som sabbade. Det var helt enkelt det att jag inte hade så mycket att säga.

Som telefonhora möter jag säkerligen sexberoende om inte varje dag, så varannan. Kruxet är att från min synpunkt, med den informationen jag har, är det ganska svårt att sätta amatördiagnos. Det är lite som med BRIS-telefonlinjen. Vuxna som jobbar där måste tro att allas som ringer liv kretsar kring att de blir mobbade eller misshandlade eller utnyttjade eller vad de nu blir. Fast i deras fall är det desvärre sant. I mitt fall ringer de för att telefonknulla, och sedan går de kanske till sin makramékurs eller fashionistabloggar. Men det vet ju inte jag om.

Eller det där med att en del av mina kunder lever ganska så promiskuöst, vilket får det att låta som om de knullar hela tiden, jämfört med mig, till exempel. Men det är som med myror och elefanter, fyra knull med främlingar kanske låter mer än fem med sambon, men är de facto inte det.

Bland one-call-stands är det helt orealistiskt att tyda ut vilka visar tecken på sexberoende (om de inte är extremt osubtila). Bland mina fasta kunder har jag inte en enda som jag spontant skulle misstänka för det. De kunderna som jag däremot gärna skulle misstänka finns alla i kategorin intensiva periodare.

De intensiva periodare gör är att ringa mycket under en kort tid, ofta under ett och samma arbetspass. Vissa av dem nöjer sig med att ringa för en miljard pengar under en dag och aldrig mer höra av sig. Andra ringer upp en miljard under en dag och hör av sig nästa gång de får lön. Att höra en sådan semi-stammis röst är som att höra introt till Pink Floyds Money. Klirr-klirr. De ringer. De pratar. De kommer. De ringer igen så fort kuken vaknat till på nytt. Ibland vill man svara med "hinner du äta, lille vän?".

Någonting som förekommer i många sådana samtalssekvenser är (säg efter mig!) en ständig jakt efter nya kickar. "Stammisarna" brukar mer eller mindre nollställas mellan perioderna, men det blir ändå samma kurva (här tänkte jag beskriva kurvan matematiskt, men orka...). Det växer. Och växer. Och växer. Det blir allt svårare att få dem att komma, och önskemålen blir allt mer... tja... inte nödvändigtvis grövre eller knäppare, utan helt enkelt mer. Det var under ett sådant samtal som min favorithistoria ägde rum.

Att de dessutom gärna har en porrfilm på i bakgrunden goes without saying.

Det där med porrfilm, förresten. Första gången jag fick en telefontorsk som såg på porr samtidigt som han pratade med mig blev jag jätteöverraskad. Jag berättade om det för phojkvännen (själv tycker han att han inte ska kallas för Phojkvän utan för PhonePhuckerPhucker) och kallade fenomenet för blandmissbruk, relevant nog. Sedan dess jag jag blivit äldre, klokare och insett att kanske en fjärdedel av samtalen har någon sorts porrbakgrund. Tur att jag inte är den svartsjuka typen!

Beroende och dess konsekvenser har aldrig kommit upp i samtalen, annat än i korta fraser typ "det är så jobbigt att vara så jävla kåt hela tiden". En ganska vanlig grej att säga, faktiskt. Men de utvecklar det aldrig, och jag frågar inte. Jag kanske borde. Jag kanske även borde ta och fråga om de hinner äta mellan varven. Och hur det är med dem. Om de mår bra och så. Men det ingår inte i mitt jobb, och ärligt talat vill jag inte. Jag har inget som helst intresse av att leka psykolog och låtsas engagera mig. Än mindre har jag intresse av att engagera mig på riktigt.

Under hela min tid som PhPh har jag bara haft tre samtal som har fått mig riktigt upprörd och ledsen. Ett av dem var en osedvanligt otrevlig barnvåldtäkt. De två andra var samtal från män som utom tvivel var väldigt ensamma. Jag har lätt för att bry mig. Jag vill inte veta. För tre spänn i minuten är jag beredd att dra mig i kinden, stöna, fejka orgasm och säga "nylon" med inlevelse. För att jag ska lyssna på någons problem vill jag ha så mycket pengar att jag själv får råd med terapi. Och om telefontorskarna inte börjar prata om sitt psyktrassel tänker jag inte provocera dem.

Och härmed har jag sagt allt jag hade att säga om sexberoende och mitt jobb. Jo, det är förmodligen många sexberoende som ringer, men jag vet aldrig säkert. Jo, jag tjänar på deras beroende, men jag får inte dåligt samvete för det. Sexberoende är ett seriöst psykiskt problem och ska behandlas av en psykolog, inte av en tjugånåntingåring med helt annan utbildningsbakgrund.

Labels: ,

2 Comments:

Blogger David said...

This is a phonephucker blogging. It is made of win, lol and massive penises!

6:14 PM  
Blogger phonephucker said...

David:
Själv tycker jag att det här inlägget är mest gjort av fail, men tack ändå! =)

3:51 AM  

Post a Comment

Links to this post:

Create a Link

<< Home