Sunday, August 27, 2006

Everybody look at me, me!


Rent ekonomiskt är det knappt så att man kan leva på vad jag gör. I andra avseenden kommer jag däremot kunna leva på det i minst tjugo år efter att jag slutat. Mitt jobb är nämligen ett perfekt sätt att underhålla ett gäng människor på. När det blir tråkig kan man alltid fråga mig hur det går på jobbet, och vips är den uttråkade pinsamma tystnaden bryten.

Visst blir man ibland less på att svara på frågorna som precis alla ställer, men blir samtalet mer fördjupat än lite anekdotdragande från mitt håll och lite höhö från samtalspartnern blir det ofta riktigt intressant. Inriktningen färgas av vad de som inte är jag har för intressen och erfarenheter och man får lite nya perspektiv.

Med polarna blir det oftast anekdoter och efterdiskussioner som går ut på att analysera och dra popkulturella paralleller. Förslag på vad jag borde ha sagt och vad jag borde säga nästa gång. Försök att lista ut hur sjutton jag ska bära mig åt för att få in "jag tar kockens dotter när jag vill". Lite "han tände på VAD?" om det var en konstig fetisch. Som när man diskuterar vad som helst med sina kompisar.

När jag och Phojkvännen umgicks med min bästis och hennes pojkvän för första gången lossnade det när bästisens pojkvän frågade om jobbet. Snubben jobbar själv på ett företag som headhuntar chefer och vi pratade om hur man avläser personer, analyserar sig fram till vad de vill ha; de skillsen i mitt jobb som efterfrågas i många andra sammanhang, men som de flesta inte märker bakom den senstationsvänliga ytan.

Häromveckan fick jag snällt närvara på en familjemiddag med min mors familj, med anledning av att delar av hennes pojkväns släkt kom på besök. Återigen, spänt och sådär förvirrat som det blir när det pratas fyra språk vid middagsbordet och man inte vet på vilket av dem man ska be att skicka hushållspappret. Återigen lossnade det när mitt jobb kom på tal. Pojkvännens pappa är teaterintresserad och han ville veta om hur jag byter mellan rollerna och håller koll på kontinuiteten, lyssnade intresserat på mitt pladder om hur våldtäktscener är roligare att spela än vaniljsex och vi kom kanske till och med in på ljudeffekter. Jag minns inte. Det övergick i en diskussion om svenska sexköplagen så småningom.

Alltså, nu ska ni inte tro att det är bara kul att prata jobb med släkten. Min mormor frågade mig en gång vad jag fick alla idéer ifrån, eftersom jag som var så ung inte kunde vara särskilt erfaren. Jag visste inte ens vad jag skulle svara först, för jag förstod inte frågan. Det var ju ett tag sedan jag blev byxmyndig och ännu längre sedan jag blev läskunnig. Jag räddades av min mor som fnyste och vann tid för att jag skulle hinna koppla synapserna och mormor skulle börja prata om sin ugdoms dagar.

När jag umgicks med Phojkvännens släkt i början av min karriär var jag livrädd för att de skulle fråga vad jag jobbar med. Nu har Phojkvännen förklarat dealen och ryktet verkar ha spridits eftersom ingen frågar vad sjutton jag ska jobba med klockan tio på en torsdagkväll. Det är inte så att jag skäms, men det är jobbigt nog att genomgå "välkommen till familjen"-processen utan att behöva förklara vad jag gör för att försörja deras son.

Hur som helst är det här egentligen ett perfekt jobb att dra upp om man vill få lite uppmärksamhet. Det är ju sådär pikant och spännande utan att bli alltför pinsamt självutlämnande eller kontroversiellt. Fucking good!

Labels: ,

1 Comments:

Anonymous toker said...

Gillar din blogg!

7:03 AM  

Post a Comment

Links to this post:

Create a Link

<< Home