Föraktet

Som ni kanske kommer ihåg, var telefonsex temat för Insider i början av mars. Det var dåligt, vinklat, påverkade mig personligen negativt -- och fick några bloggare att skriva. Bland annat dök det här inlägget upp. Jag kom in, kommenterade lite fram och tillbaka och till slut var alla överens. Fint!

Visst, det är naivt att tro att tjejerna på "dejtinglinjer" betalar för att prata med kåta män. Men hur otroligt det än är förstår jag männen som tror på det. Kom igen, vi har lagar om vilseledande marknadsföring i Sverige, om det var fejk skulle det ju inte stå så i annonsen, eller? Ska någon skylla sig själv och sin skev verklighetsuppfattning är det snarare tjejerna som tar jobbet och får sin mansbild förstörd.

För några veckor sen pratade jag med en kvinnlig bekant. Vi kom in på mitt jobb och hon sade att hon aldrig skulle kunna klara av det. Jag svarade att det nog mest berodde på vilken inställning man har från början och om man känner att det inte passar en så ska man absolut inte ta jobbet. Jag minns inte exakt vad hon svarade, men det handlade om att hon alltid lärt sig att förakta sådana människor (underförstått "telefontorskar, och typ andra betalsexkonsumenter"). Och jag tänkte att jag borde skriva om mina funderingar kring vanliga attityder till yrket, kanske framför allt vilka attityder man inte ska ha om man vill bli min kollega.

"Alla är potentiella uppringande flåsare."
Är det ett problem för dig?
Sälj Carl Larsson-kort istället.
Det finns egentligen inte så mycket mer att säga. Tror du att det bara är äckliga snuskgubbar som ringer? Jag måste göra dig besviken, det är allt från IT-nissar som ringer från kontoret och småbarnspappor som viskar för att inte väcka barnen till gifta män som vill ha lite omväxling utan att vara otrogna. Gillar du inte själva tanken på att män kan ringa någon och få hjälp med sin orgasm mot betalning? Då passar du lika bra på Telesex AB som Naomi Klein på Nestlés PR-avdelning.
Jag har svårt att förstå vilken manssyn man måste ha för att den ska ändras och bli kollektivt äcklande efter några månader på jobbet. Vad är det man upptäcker? Monica skrev att det kanske är så att man snarare blir överraskad av sig själv än männen. Förbättrad självinsikt är väl bra, men negativ inställning till 50% av jordens befolkning är kanske ett lite för högt pris.

"Jag har alltid lärt mig att förakta såna"
Röstsexförsäljning är ett serviceyrke med hög grad av kundanpassning. Det är inte särskilt optimalt att se ned på sina kunder ens i kassan på Donken, men när man måste låta inbjudande och skräddarsy samtalet blir det närmast otillåtet att förakta dem. Inte bara för varans kvalitet, utan även för glädjeflickans mentala tillstånd.
Det räcker inte med att blott tolerera kunderna, du måste respektera dem också. Naturligtvis finns det rötägg (rötrom?) (nu var jag väl rolig?) även bland telefontorskar, men här är det som i ett vettigt rättssystem - oskyldig till motsatsen bevisas. Tänk inte tanken på att förlora respekten på grund av en konstig fetisch. Är du benägen att döma folk efter deras sexuella preferenser föreslår jag ett annat jobb och gärna en liten ommöblering i huvudet. Att torsken låter som Darth Vader eller heter samma sak som din föredetta är inte heller bra anledningar att bete sig respektlöst (du har däremot all rätt att tycka att det är jobbigt och bitcha på Customers Suck) . Behandlar torsken dig respektlöst? Då har du en giltig ursäkt.
Naturligtvis behöver man inte respektera kunden på riktigt för att behandla honom med respekt, men det underlättar och är nog hälsosammast i längden.

"Om jag inte gör det här går han kanske och våldtar en tjej istället"
Det här verkar vara ett vanligt sätt att se på framför allt de lite underligare kunderna. "Sara" som var med i Insider ursäktade sig så, bara för att ta ett exempel. Personligen tycker jag att det här uttalandet är farligt på flera sätt.
För det första visar det att man inte litar till kundens förmåga att skilja på fantasi och verklighet. Det inses lätt att det är ungefär det dummaste man kan göra som telefonhora, förmågan att dra en klar linje mellan vad som sägs och vad som görs är vital för ens välmående.
För det andra visar det att man inte litar till kundens förmåga att kontrollera sina fantasier, också det en oumbärlig egenskap för någon som vill jobba i branschen och behålla ett stabilt psyke. Det som händer om du inte pratar med snuskgubben är med allra största sannolikhet någonting så enkelt som att han ringer en annan tjej. Eller runkar utan hjälp. Det är över huvud taget på tiden att vi dumpar bilden av män som oförmögna att hålla kuken i styr.
För det tredje framställer det telefonhoran som en martyrgestalt som låter sig bli korsfäst för teletorskarnas synder. Om du nu är beredd att lida för att förhindra våldtäkter kan du åka till Sydafrika och sprida kondomer och sexualupplysning. Inte så att jag tycker att man aldrig ska tycka att det är kämpigt på jobbet, vilket yrke det än gäller, men lite mindre offermentalitet skulle inte skada.

Mina arbetsgivare verkar förresten vara av rakt motsatt åsikt i den senare frågan, vilket är bland annat anledningen till varför de inte vill att vi ska ta pedofilsamtal. De vill inte uppmuntra till olagliga handlingar. Så kan man ju också se det.

Vad gäller mig, tycker jag att fantasi är en sak och verklighet en annan. Det kanske bara är en försvarsmekanism, men jag har i alla fall inte slutat lita på alla män bara för att mina kunder vill att jag ska berätta för dem hur löjligt små (eller majestätiskt stora) deras penisar är. Även om jag i framtiden stöter på någonting riktigt otrevligt (en f. d. kollega skrev i kommentarerna vi satte dit en o annan pedofil när vi hörde barn i bakgrunden som grät när han stånkade i tfn. det var fruktansvärt. och det verkar inte direkt attraktivt) lär jag inte tro att alla män är såna i större utsträckning än jag gör det nu. För visst, mina stammisar kan vara psykosadopedofiler, men det kan kassörer på Pressbyrån också vara. Och mina stammisar kan vara kassörer på Pressbyrån.