Lighthoras lighthorchock

Det här året har jag alltså skrivit ett inlägg i en annan blogg och publicerat en annans inlägg i mitt. Strålande. Nu får det banne mig bli ordning på PhPh!

Häromdagen hade jag och Phojkvännen nöjet att möta delar av en väns familj. Hur roligt det blir att äta middag med en polares släkt beror helt och hållet på människorna, och vi hade tur. Dessutom var maten god. Total vinst, alltså.

Någon gång mellan thaigrytan och glassen började en vän till familjen (som jag i fortsättningen ska referera till som Asienresenären) berätta om sin nyligen genomförda asienresa (nu förstår ni varför). Vi kom naturligtvis in på trosautomater efter ett tag, för det gör man alltid, och Asienresenären upplyste oss, riktigt passionerat, om hur äckligt han tyckte påhittet var.

Minuterna efter det var riktigt roliga, då Phojkvännen och Familjemedlemmen viftade med ett rött tygstycke framför stackars Asienresenären och fick honom att gång på gång säga att handel med använda underkläder är äcklig och förnedrande, och dessutom bara finns i Japan. När vi upplyste stackaren om att sånt förekommer även i Världens Mest Jämställda Land ändrade han inte sin åsikt, och fortsatte tycka att det var sjukt.

Jag hade nästan lite dåligt samvete, för han skulle nog kanske tycka det var pinsamt att få veta att han raljerade framför någon som tjänade pengar på just det. Men jag sade ingenting, eftersom jag anser att om jag ska berätta om mitt jobb i ett nytt sammanhang, måste människan som drog in mig i sammanhanget ta initiativet till det. Annars blir det kanske jobbigt för honom eller henne, för hur ska jag veta vad de har för regler och normer i just den familjen.

Jaja, vi bytte ämne och åt glass och snart var det dags att gå, eftersom jag skulle ha kvälspass på jobbet. Värdinnan undrade förstås varför vi behövde sticka.

"Telefonsex" sade min vän familjemedlemmen.

"Jobb" sade jag och Phojkvännen.

"Vad är det du jobbar med såhär dags?".

"Telefonsex"

Svara på frågorna fick jag göra under jackpåtagningen. Eller jag och jag, Phojkvännen blev naturligtvis tillfrågad hur det känns för honom att jag snuskar mig med en massa främlingar. Han levererade sitt välinövade standardsvar om att det är jobbigt när jag skriker när han ska sova.

Asienresenären var nog för chockad för att uppfatta "hon säljer trosor också", men han klarade i alla fall av att fråga vad jag gjorde när det ibland kom kunder som är helt sådär för, liksom..

Jag och Phojkvännen måste ha varit med om liknande situationer fler gånger än vi kan räkna, för vi svarade "för vad?" helt unisont.

När Asienresänärens utveckling om att "för mycket bara" betydde too much och liksom bara för knäppa och vill jag verkligen inte bara ville stanna och säga "alltså du, vad håller du på med egentligen?!" inte gjorde mig mycket klokare svarade jag artigt att jag oftast fortsätter och gör mitt jobb, det är trots allt service det handlar om. Asienresänären gav inte upp: "men det är ju inte samma sak att göra det där och att sitta i kassan".

Jag tänkte efter och försökte komma på ett bra svar. Sedan kom jag på det. "Nej, det är det inte".

Familjen sade hur som helst att det var roligt att ha oss där. De verkade mena det också.

Och vad vill jag ha sagt med det här? Vill jag att alla ska skratta åt Asienresenärens sexualmoral? Nej. Vill jag att Asienresenären ska sluta tycka att det är äckligt med trosor? Nja.

Jag tackar förstås inte nej till att nyansera människors världsbild och uppfattning om hur sexarbetare ser ut. Det vidgar vyerna att byta perspektiv och liksom inse att Sånt är inte sådär jättefrämmande och sker bara i konstiga länder, utan faktiskt konfronteras med Sånt av kött och blod. På samma sätt funkar insamlingsreklam där man lyckas få Svenska Folket att i trettio sekunder koppla att svältande barnsoldater inte är datoranimerade av Puxar, utan finns på riktigt, genom att visa dem tillsammans med Mikael Persbrandt. Sedan byts reklamsklipp och Svenska Folket inser att den nya mascaraborsten förlänger ögonfransar på riktigt och inte bara i Photoshop, för man ser ju att det funkar på Kate Moss.

Jaja, hur som helst. Det är väl kul om Asienresenären eller någon annan omvärderar sin förmodligen ogenomtänka syn på sexarbete, men det gör mig ganska lite vad folk tycker privat. Det blir bara problem när det privata blir offentligt. Alla har fördomar, framför allt om sådant de själva inte kommer i kontakt med. Alla har sina fobier och äckelmoment. Men när man börjar resonera om lagstiftning utifrån dem, då är det dags att osäkra den där Browningen.

Det blir lite roligt när någon använder "det är inte samma sak att hjälpa folk att spruta som att sitta i kassan" efter en trevlig middag (inte minst för att det är precis ett sånt "argument" som jag har gästbloggat om hos SQK) eller framför sin åsikt om att det är förnedrande att sälja underkläder, utan att någonsin ha talat om det med någon som faktiskt gör det.

Det blir mindre roligt när människor argumenterar om hur lagstiftningen borde se ut utifrån sina egna worst case äckelscenarion. (För fler exempel på sådant, gå till SQKs blogg. Kvinnan länkar till allt)

Det är illa nog när folk jag möter privat har åsikter om när jag ska känna mig förnedrad och vad jag ska tycka om mitt jobb, men det blir en miljard gånger värre när sådant läcker ut i den politiska debatten.

Det här inlägget blev nog inte så lättsamt och roligt som jag ville ha det, men det svarar i alla fall på frågan "blir du utsatt för fördomar/inte helt nyanserade frågor/horstigmat?". Allt det där med att inte kunna säga vad man jobbar med, och alla frågorna som ibland är roliga och ibland får en att känna sig som "titta, en apa!". Jorå, en del, men lighthora som jag är, blir det mest i light-version.

Och inte är det någon som tycker synd om mig och tror att jag knarkar. För vem som helst förstår att min lön inte räcker till sånt.