Sunday, January 14, 2007

Gästbloggalert 2, fast tvärtom.


Hej. Det är jag som är Phojkvännen. Det här är alltså ett gästinlägg. Det är alltså inte PhPh som skriver det här, trots att det längst ned i inlägget kommer att stå att hon har postat det.

Nå, jag tror att de flesta som följt bloggen ett tag känner till att jag finns, någonstans i bakgrunden. Om ni inte visste det så finns jag ganska ofta någonstans i PhPhs bakgrund i alla fall. Det är jag som försöker koncentrera mig på någon god bok samtidigt som PhPh högljutt suger kuk och viftar mig till sig för att visa något putslustigt som hon hittar på Internet. Det är jag som får kasta mig in i köket när det pågående bönkoket (som jag inte ens visste att PhPh höll på med) löper amok och gejsrar hela köket, från vilket PhPh tidigare har avvikit till den stationära telefonen i sovrummet för att sära på skinkorna som en riktigt duktig skolflicka.

En morgon, då jag ironiskt nog hade tänkt avnjuta min enda sovmorgon den veckan, blev PhPh våldtagen under högljudda skrik. Tre gånger.

I början hade man hade vant sig vid att det där som stönar "Jaah! Jaah! Jaah!" i rummet bredvid inte är ens sambo som i smyg injecterat dopamin rakt i aorta, utan snarare en yrkesmässig och välformulerad respons på att en kåt karl i Uddevalla vill sätta på en liftande smarrig brallis i baksätet på sin Opel. På den tiden fick man kväva diverse impulser att endera rusa in i rummet och undra vad som stod på, alternativt ryta åt flickvännen att dämpa sig lite. Nuförtiden har jag lärt mig att hålla tand för tunga och ljudlöst smita in med en kopp nykokt té till den förvärvsarbetande yrkeskvinnan i sovrummet. Att hålla tyst i samtalets närhet är dock inte alltid det lättaste, framför allt inte om man är en smula förkyld och måste hosta. Då får man, blålila i ansiktet, vackert rusa iväg till avskild plats (så avskild plats man nu kan hitta i en tvårummare) och begrava huvudet i någonting medan man försöker heimlichmanövra bort irritationen ur sin hals. I en del andra fall räcker det inte med att kväva sin nysning, när man gjort en enorm ansats och med enorm viljestyrka och ett minspel som inte är av denna världen måste man efter samtalets avslutande utstå ett långt förmaningstal om olämpligheten med att få PhPh att skratta mitt i det att hon ska föreställas dominatrixa en kund.


Man hör ju förresten ganska ofta om hur telefonförsäljare ringer precis när man satt sig för att äta mat. Jag har inte märkt någonting särskilt vad gäller telefonförsäljare, men telefontorskarna tycks sitta som hökar med telefonlur och avlyssningsapparater. En gång hade vi investerat i något slags delikat ost, väldigt väl inslagen i plastfolie av den mest prasslande sort jag stött på. Naturligtvis ringer telefonen precis när vi satt oss för att äta. Så jag sitter vid bordet och gör mitt bästa för att äta soppa utan att sörpla, vilket går bra för mig, men mindre bra för den jättehungriga PhPh som beskriver sina fasta bröst och våta vagina mittemot mig. Dessutom är just det här en ihärdig kund, så jag hinner äta en och en halv portion soppa innan jag bestämmer mig för att jag om jag ska få någon delikat ost till mitt bröd till soppan måste jag öppna plastförpackningen. Jag är för lat för att lämna rummet och göra detta, och PhPh sitter vid tillfället med en kombinerad tal-och-text-telefon vars bas väger ungefär lika mycket som en gråsäl. Så jag tar bordskniven till hjälp och öppnar förpackningennästan hypnotiskt långsamt, vilket får det att vattnas i munnen på den utsvultna PhPh. Det passar i och för sig ganska bra, hon ska förmodligen ändå simulera fittljud.

Direkt efter denna kanhända onödigt omständiga procedur lägger naturligtvis kunden på luren helt utan förvarning.

En del kunder hör man direkt på PhPh vilka de är. Det är inte bara PhPh själv som får lära sig att känna igen kunderna. Jag vet vilka som drar mer té än andra. En del andra kunder hör man på kundernas högljuddhet vilka de är. Även om PhPh sitter och pratar med dom i ett helt annat rum.

Oftast gör det varken till eller från att ens hem under vissa (oftast) schemalagda tider utgör ett bås på en telefonbordell. Ibland är det ganska kul. Ibland är det mindre roligt, när PhPh stänger in sig i sovrummet med en kund i luren precis när jag tänkte gå och lägga mig. En gång tog just ett sådant samtal uppemot sjuttio minuter. Men på det hela taget är det alls inga problem att bo ihop med en telefonhora. Det är aldrig lika påträngande som om PhPh istället skulle varit dagmamma; hon sitter inte med kunderna oavbrutet i ett kör, och kunderna springer inte omkring och leker i oredan som utgör hemmet, och de behöver inte matas. Annat än med "...toppiga, fasta bröst, de växer fortfarande!".

Nu skulle det här gästinlägget egentligen haft något slags avslutning, men det brukliga i den här branchen är väl helt enkelt att man lägger på luren. Så jag gör väl d

Labels: ,

11 Comments:

Anonymous Anonymous said...

Jag är avundsjuk på ert förhållande, ni måste ju ha hur kul som helst! Väldigt välskrivet, och grattis till den mogna inställningen gällande PhPh:s karriärval. Bra kille.

9:45 AM  
Anonymous Anonymous said...

Åh, vilket bra inlägg! Oerhört underhållande läsning.

12:11 PM  
Anonymous Anonymous said...

Haha detta var bland det roligaste jag läst!
Kanske dags att flytta till större :)

Förresten, finns det manliga telefonhoror?

ha det gott, båda två!

12:28 PM  
Anonymous Anonymous said...

*Skrattar* ni två är bara för härliga, vilken humor ni har!

Mycket bra skrivet pojkvännen :-)
Jag hoppas du skriver mera framöver ...

Kan för övrigt berätta att PhonePhuckers gästinlägg på min blogg har rönt stor uppmärksamhet och fått beröm från så många och hennes inlägg är dessutom det inlägget på min blogg som har fått mest kommentarer!

PhonePhucker är mer än varmt välkommen att skriva mer hos mig när du än känner för det!

Kram på er!
Isabella

5:16 PM  
Anonymous Anonymous said...

Grymt kul. Äntligen en av få killar som är säker på sig själv och inte svartsjuk i onödan.

Kul skrivet och en skönt ny dimension till livet hemma hos PhPh

...om jag bara visste vilket nummer jag ska ringa så finns fler 70-minutare på lager när du ska sova :)

5:38 AM  
Blogger Marcus Gehlin said...

Mycket roligt skrivet. När jag blir stor ska jag också skaffa mig en sån där telefonhora.

12:54 PM  
Anonymous Anonymous said...

Sjukaste bloggen på nätet, helt klart!

En fördel här är ju att en pojkvän knappast kan bli avundsjuk på eländet. Men blir han mer upphetsad än vanligt av att ständigt bli påmind om saken, eller är det tvärtom? Motsvarande för telefoonhoran.

6:19 AM  
Blogger Lust och Fägring said...

ler

9:23 AM  
Blogger Tanja Suhinina said...

Phojkvännen tackar =)

Andrea:
Inte vad jag vet, men det är ju inte min del av branschen heller...

Marcus:
Säker? VILL du verkligen att ditt hem ska vara telefonbordell med jobbiga öppettider?

Blogge:
Vadå sjuk?
Och vad ska han bli avundsjuk på? Att han inte får prata med härliga herrar?

2:01 PM  
Anonymous Anonymous said...

Jag bara älskade att läsa detta så underbar jag skrattade gott också tycker att ni har ett helt underbart förhållande

6:53 AM  
Blogger Tanja Suhinina said...

Tack, det tycker jag med =)

7:08 AM  

Post a Comment

<< Home