Jag ljuger så bra!

Många människor som har jobbat på McDonald's eller en korvfabrik vägrar äta korv eller på McDonken, och det av en anledning: de har fått titta bakom kulisserna.
Eller, förresten, det är kanske fel analogi.
Tänk såhär då: man vill inte veta hur trollkarlen fiskar upp kaninen ur cylinderhatten. Visst, det är fascinerande och så, men sedan kommer man känna sig sviken för resten av sitt liv och aldrig mer kunna lita på en trollkarl.

Genom den här bloggen dödar jag alltså sakta och säkert min potentiella kundkrets. Och jag vet att jag själv aldrig kommer ringa en betallinje för att få lite porrsnack. Jag har sett bakom kulisserna. Jag vet hur det ser ut.

Telefonen ringer. "Jävla pervon" väser jag och börjar leta efter luren. Telefonen kan ringa när som helst, till exempel

• När jag jagar mat
• När jag äter mat
• När jag har sex
• När jar ser på en ny spännande TV-serie som jag just tankat hem
• När jag gnäller för min sambo om min ångest och smärta
• När det är konståkning på TV
• När jag pratar i telefon med min mamma
  

Jag tar fram mitt block och luren, skriver in viktiga nuffror och försöker välja var jag ska sitta. Förenklat kan man säga att jag väljer mellan Med Pojkvännen eller Utan Pojkvännen. I början av min karriär var det otänkbart att prata så att han kunde höra: framför allt för att jag har svårt att hålla mig för skratt. Sedan dess har jag utvecklats, lärt mig att skrattstöna, och blivit tillräckligt lat för att impulsen att springa till sovrummet och stänga in mig där ska dränkas i min feta häcks signaler.

Om samtalet visar sig vara från en kund som kräver koncentration från min sida (sådana där kunder är antingen jättetrevliga eller jättejobbiga) kan jag orka släpa mig från pojkvännen, men oftast stannar jag. Ibland kan vi till och med morgonmysa i sängen samtidigt som jag då och då stönar i luren; allt som oftast sitter vi vid var sin dator och han visar noll intresse för mig, utom när han gör grimascher för att få mig att skratta.

Naturligtvis lider alla samtal av att jag pysslar med någonting annat parallellt, men industristöpta samtal lider väldigt lite jämfört med samtal där kreativiteten måste flöda innan kuksaften (världens bästa ord) gör det. Såhär kan det se ut när PhPh pratar med en tråkig kund

1. PhPh fortsätter läsa någon dålig feministblogg som hon höll på att läsa innan kunden ringde
2. Sambon sträcker ut pekfingrarna på båda händerna och formar dem till ett T. PhPh nickar, hon vill gärna ha te.
3. PhPh skriver inköpslista.
4. PhPh kollar in Photoshop Phriday på SA (här är det jättepraktiskt att kunna omvandla sitt skratt till stön).
5. Ett mess från en polare som vill komma förbi och kolla på konståkning dyker upp på ICQ. PhPh svarar lite långsamt.
   
6. Sambon kommer med te och får en puss.
7. PhPh börjar träna upp sin huvudräkning genom att räkna ut hur många minuter hon har pratat under passet och multiplicera summan med n, där n är antalet kronor hon får per minut. (Desutom kan jag tillägga att n kan lika gärna hetaε och närma sig noll)
   
8. PhPh läser skräpartiklar på Aftonbladet Kvinna.
9. Sambon hittar någonting roligt i bokreakatalogen och viftar mig till sig. Jag nickar gillande och pussar honom.
10. PhPh inser att hon inte alls vet var i sexakten hon befinner sig just nu, men inser att kunden verkar inte märka hennes förvirring.
11. Ordningen är återställd och PhPh stönar samtidigt som jag pillar i Photoshop och stör mig på att jag bara kan använda en hand.

Sedan sprutar kunden, PhPh är snäll och artig och sedan läggs det på. Sambon klickar på mute-knappen så att TVn börjar låta igen och han slipper förlita sig på textremsan i Simpsons, tittar på mig och frågar "tråkig kund?".