I ain't never seen a butt like that, maybe next year I'll say ass

Autentisk annons från ett konkurrerande företag.

De flesta kunderna må vilja ha vaniljsex, men det finns undantag. Rent generellt har det hittills varit så att slicka-suga-rida™-kunder utvecklas till det bättre när man har lärt känna dem lite mer och skrivit upp dem på stammislistan, medan kunder som kan verka intressanta (om inte nödvändigtvis trevliga) till att börja med kan utvecklas till otroligt enerverande stammisar.

Det finns en kategori telefontorskar som förmodligen inte fick säga fula ord som små. Det kompenserar de till fullo för tjugo spänn i minuten, och helst är det jag som ska som ska behöva tvåla in munnen efteråt. "Du får gärna använda grovt språk" säger de i början av samtalet, och jag får gissa vad de menar med det. I vissa fall är det dock helt klart och tydligt. Som med stammisen som vi kan kalla för B.

B gillar rumpor, fast inte riktigt på samma sätt som Lindex. När jag hör honom i luren fylls jag av blandade känslor. Egentligen tycker jag inte om B, han är tråkig. Å andra sidan är B en stammis och garanterade fifteen minutes of telefontid, om jag bara agerar rätt. Jag gör mitt bästa, genom att ta ut miga aggressioner på honom. Våra samtal är en BDSM-lek där ingen vill vara masochisten.

I början av samtalet frågar B alltid vad jag kallar min bakdel. Jag svarar alltid rumpa eller stjärt eller något annan oskyldigt. Kunden flåsar på sitt sedvaliga monotona manér och frågar om jag brykar använda något annat ord. "Som vadå" frågar jag, som om vi aldrig har pratat förut. "Arschle" säger han.

"Åh" säger jag, "visst, om det gör dig lycklig". B är väldigt lätthanterlig på skådespelerifronten. Jag behöver inte prata med inlevelse eller ens säga trevliga ord. Sarkasm, med tillhörande sarkasmröst, går utmärkt. Det enda som räknas är att jag... ja, vi kommer in på det strax.

Jag och B fortsätter med något rollspel kombinerat med att han säger åt mig att fingra mig själv. "Mmmm, jag fingrar mig själv" säger jag.
"Var då?" ber B mig att specifiera.
"I stjärten" svarar jag med samma tonfall som oengagerade pappor i sitcoms använder för att berömma barnens betyg. Helst samtidigt som de läser tidningen.
"Du kan använda grövre ord om du vill" överraskar B. "Du kan säga skithålet, bajshålet"
"Mmmmmvisst" säger jag.
"Har du ett finger inne nu?" upprepar B.
"Ja det har jag" säger jag och försöker nu härma ett sitcombarn vars överbeskyddande sitcommamma frågade just för femte gången om h*n har varma strumpor på sig.
"Var då?" fortsätter B, precis lika monotont som vanligt.
"I skitan" svarar jag. Man ska ge grova-ord-törstande kunder lite morot ibland.

Leken går från min sida ut på att inte få honom att komma för tidigt. Det är skit(!)lätt att få såna kunder att spruta, det gäller bara att säga flera synonymer på raken, eller att slå till med ett nytt oväntat ord som man inte tidigare använt. Det är oftast vad jag gör när jag tröttnat; sist jag ville bli av med B blev det min varma tarm. Oj vad det gick fontanellt till!

Under tiden doserar jag mina fulord klokt. Varje möjlighet att få honom att fråga "var då" utnyttjas. Iband börjar B låta irriterad och då får jag bidka honom med några adjektiv före ett valfritt ord för anus. Ibland förlorar jag all skam och testar gränserna.

"Jag har mina fingrar djupt inne" säger jag, öppen för en följdfråga.
"Var då?" frågar B, trots att mina fingrar lokaliserades senast bara någon minut tidigare.
"I röven, precis där vi lämnade dem, de har inte försvunnit någonstans. Ta det lugnt, jag har dem under kontroll" svarar jag, trots att jag vet att just röv har noll effekt för honom.

Av någon anledning slänger han inte på luren.